Sedan jag senast skrev har jag hunnit läsa två böcker.
Dels läste jag Jan Henrik Nielsens "Som om hösten kom på sommaren" som handlar om de två systrarna Nanna och Fride. De bor tillsammans med sin pappa i en bunker på en ö, dit de flydde när den mystiska sjukdomen började sprida sig i stan. De har bott i bunkern i många år och Fride som bara var en bebis när de flydde har ingen aning om hur havet doftar eller hur gräset mot ens nakna fötter känns. Men en dag förändras deras tråkiga liv i bunkern. Fride hittar en utgång i skafferiet, hon ser dessutom att maten snart är slut men bäst av allt- hon kommer ut! Nanna följer efter sin syster, men deras pappa upptäcker snart att de är utomhus och blir väldigt arg till en början. De vet inte hur sjukdomen sprids eller om det kan finnas onda människor i närheten som överlevt. Men efter ett par dagar inser de att det borde vara säkert att gå ut. Pappan börjar dock bli sjuk, och flickorna ser att det är DEN sjukdomen som alla andra har dött utav. Pappan berättar att deras mamma som jobbade på sjukhuset har gömt medicin i deras gamla lägenhet i stan, de måste ta sig dit! Men döttrarna får gå själva för fadern är allt för svag. Flickorna som inte är alls gamla packar den sista maten och påminner sig själva att de även måste ta med sig mat tillbaka från staden. Sedan beger de sig av mot staden. Vägen dit är inte lätt, den stora bron som förbinder ön med staden har rasat och de måste välja en annan väg. Men vem är det som blinkar med grönt ljus i stan på natten- är de goda eller onda? Och varför är det massa gula ringar ritade överallt där människor bott innan?
När jag läste om boken innan jag börjat läsa den hade jag väldigt höga förhoppningar om historien. Två flickor som lever i bunker, men sedan måste återvända till den döende staden där något eller några lurar. Det låter precis som min kopp av te! Men jag börjar läsa och inser att det här är inte så bra som jag hoppats på. Barnen känns inte trovärdiga, storasystern Nanna ska väl vara runt 8-9 år, men hon beter sig och agerar mer som 14-15 år men samtidigt som ett litet barn. Det går inte riktigt ihop. Självklart förstår jag att barnen ska verka äldre än vad de egentligen är då de fått växa upp snabbt i hemska förhållanden. Likaså är det med lillasystern, jag blir väldigt frustrerar över Fride som jag inte känner någon medkänsla alls för.
Den enda personen jag fastnar för är "Fågel" en pojke som flickorna träffar i stan. Han känns trovärdig och jag förstår varför han gör som han gör.
Resten av händelserna är rena skrämseltaktik, vem är personerna i gasmasker och vad vill de, varför går de bara där det är mörkt?
Men jag funderar också på kring själva sjukdomen, jag vill veta mer, ha fler äckliga och läskiga beskrivningar. I våras läste jag ju även Nordins "En sekund i taget" och den gav mig mer vad jag ville ha. Med tanke på att samhället i "Som om hösten kom på sommaren" drabbas av en stor och elak sjukdom borde hela staden bli fylld med lik, och detta snabbt. Det borde inte finnas tid att begrava de döda i gravar som Fride och Nanna ser. Kort sagt- jag är lite besviken på historien! Sen kan den ju inte vara för hemsk, det är ju en Hcg-bok, men kanske något mer om hur sjukdomen ter sig på människor. Boken med 280 sidor kan nog få svårt att hitta sina läsare, man får ha lite tålamod med alla miljöbeskrivningar som kan bli lite tråkiga. Men en läsglad kille eller tjej 12-13 år kan säkert tycka om boken!
Därefter läste jag "Barnkolonin" av Kerstin Lundberg Hahn som går som uHc.
Joel och hans familj flyttar till ett nytt ställe på landet där det finns ett gammalt vandrarhem på gården. Tanken är att de ska fixa iordning det och sedan öppna det för besökare. För många år sedan var vandrahemmet en barnkoloni dit sjuka barn fick komma, äta upp sig och andas frisk luft. Joel hinner inte mer än att komma till deras nya hem innan han träffar på en skum gubbe som säger att han bor på vandrahemmet. Han är lite som en vaktmästare tycker Joel. Joel hjälper gubben att spika dit en bräda till den trasiga dörren och därefter försvinner han. Likaså hittar Joel en skalle av ett djur när han är ute och cyklar i skogen, det ser nästan ut som en vargskalle. Han tar med den hem och då börjar det hända ännu fler mystiska saker. Det hörs barngråt, syns fladdrande ljusbollar i den mörka källaren och så är det den där gubben som dyker upp hela tiden.
Tyvärr är jag inget stort fan av denna boken heller, visst den är bra skriven med bra språk och tanke. Men den blir aldrig tillräcklig för mig, det saknas något. Och med tanke på att det är en ungdomsbok kan man bre på ordentligt med det läskiga tycker jag! Läser man en läskig bok vill man ha läskiga, äckliga gubbar och mer barngråt! Kanske något litet sjukligt barn som går genom väggarna och stirrar stint på en??
Men nej, det får jag inte i denna- däremot får historien en konstig förklaring i slutet till allt som händer på den gamla barnkolonin och den tycker jag är lite fjantig och inte alls trovärdig, på vilket sätt kan jag ju inte säga för då avslöjar jag ju slutet för er!
Dock får boken ett plus för att det är en kille i huvudrollen. Men ja, helt okej historia, medelmåttig för den kille tjej 13-16 år som kanske tycker att den är lite "lame" "töntig?"
