Vendela känner sig väldigt ensam och nere efter att bästisen Minna har flyttat till London. Det är fortfarande sommarlov och Vendela vet inte riktigt vad hon ska hitta på. I sin ensamhet skriver hon ett brev där hon söker efter en ny vän att dela sina tankar med. Brevet lägger hon nere vid ån bland ett par stenar.
Vendelas pappa jobbar en hel del och hennes mamma har gått bort för ett par år sedan. Efter Vendela har gömt brevet bland stenarna blir hon sjuk och måste ligga hemma i sängen ett antal dagar. När hon går och hämtar glass i kylskåpet ser hon att det ligger ett brev på hallmattan.
"Fröken Vendela Höök" står det på kuvertet.
Brevet är skrivet med svart snirkligt bläck med ett ålderdomligt språk där en pojke påstår att han hittat Vendelas brev och också känner likadant som hon. Brevet avslutas med "Er tvillingsjäl, Wilhelm Silveus".
Vem sjutton är Wilhelm och varför skriver han så annorlunda? Vendela försöker googla och leta efter hans hus men inser till slut att det måste vara någon som skojar med henne, för någon Wilhem Silveus finns det inte.
Men breven fortsätter att komma och till slut bestämmer sig Vendela och Wilhem för att de ska träffas.
Historien i sig är ganska bra, men tyvärr är det något som gör att jag inte riktigt tar till mig berättelsen. Det känns inte som händelserna går på djupare plan utan språket och känslorna känns ganska enkla.
"Månfågel" och "Skuggan i väggen" liknar varandra ganska så mycket då de båda berör flickor i sin ensamhet. Självklart hittar de mot mitten av historien en vän som hjälper dem och allt ordnar sig till slut.
Kanske är det berättelsen kurva- ensam flicka söker hjälp, någon kontaktar henne, hon letar efter ledtrådar, får hjälp av en oväntad vän, genombrott i mysteriet som sedan leder till upplösning där alla blir glada som gör att historien behåller sin enkelthet.
Jag tycker att det blir ganska så förutsägbart med dessa historier och det finns ju en hel del sådana här numera. Tyvärr ger "Månfågel" inget bestående positivt intryck på mig! Men den går ju självklart att bokprata om för jag tror att författarens namn och den lättlästa historien i sig lockar många.
Jag har inte läst något av författaren, men jag skulle vilja läsa Rum 213 (som är utlånad jämt).
SvaraRaderaJa den är så otroligt populär! Den kom väl ju ut för över ett år sedan, men det är roligt när en speciell bok blir så poppis och omtalad bland barnen. Jag åkte med Bokbussen på en tur i våras och bokpratade för en skola utanför stan och då presenterade jag Rum 213. Men de hade faktiskt inte hört talas om den men alla blev väldigt intresserade efter bokpratet, speciellt killarna, vilket är kul! Så det märks att det behöver vara nån som får upp ögonen för en bok och sedan sprider det vidare till sina kompisar.
SvaraRaderaSom förälder till en pojke på åtta med intresse för böcker känns det på något sätt märkligt att läsa din text om Månfågel. Du skriver som om du är läsaren, som om det är meningen att du ska "ta till dig berättelsen". Jag hade nog förväntat mig att du skulle skriva om dina möten med barn som läst den eller någon annan av "dessa historier". Är det så svårt att ta reda på vad barn får ut av den? Måste man gissa?
SvaraRaderaHej Miko!
SvaraRaderaJag har lite svårt för att förstå din kommentar måste jag erkänna. När jag väljer böcker som jag ska bokprata om utgår jag ifrån mig själv och vad jag tycker om böckerna. Jag vill inte stå och bokprata om en bok som jag tycker är dålig och inte ger barnen något. Inte vill jag heller stå och ljuga och säga "att detta är den bästa boken jag läst" om den inte är det.
Ska jag kunna bokprata på ett bra sätt måste jag "ta till mig berättelsen" som du uttrycker det. I första hand är det ju vi barnbibliotekarier som är läsaren innan bokpratet och det är alltid svårt att vara utan åsikter när man läser. Sedan är det meningen att den här bloggen ska vara en recensionssida där vi utgår ifrån oss som läsare. Vissa böcker passar för barnen och vissa inte.
Med tanke på att boken var ny när jag skrev om den här på bloggen så hade jag inte heller presenterat den för några barn, vilket gör det svårt att veta vad de tycker om den. Du får gärna kommentera igen om du har läst den för din son/andra barn och berätta vad han/de fick ut av den och vad de tycker. Bloggen är ju en bank där vi kan tipsa varandra och få idéer till bättre bokprat.